tisdag 2 mars 2010

Möbelångest

Fyra dagar klarade vi utan att åka till IKEA. Förut tyckte jag att att besök på IKEA kunde vara kul och prisvärt för en student som vände på slantarna. Numera har jag ju rymligare plånbok och irriteras av att jag hamnar där iallafall eftersom alternativen antingen har jättefula eller jättedyra möbler.

När vi bodde i New York öppnade under stor mediauppmärksamhet ett nytt IKEA, det var hemskt. Stökigt, solkiga möbler, sängar som kunderna provade och ingen bäddade efteråt, dåligt informerad och sur personal (man får den prestation man betalar för är min teori). Vi trodde det berodde på en dålig chef men häromkvällen på vårt "gamla" IKEA var det likadant. Kanke var personalen omotiverad pga strejken (den har jag inte följt och kan inte uttala mig om) men glatt var det inte.

Vi suckade och pustade runt där (och då hade vi ändå inga barn med oss) och till slut utbrast maken: Jag vet varför jag inte tycker om att åka till IKEA, det finns absolut inget nöje/njutning (plaisir) i shoppandet. Det tar en evennerlig tid, man hasar runt som får i en fårskock, och man köar ofta tre gånger.

Som svensk ska man vara stolt över IKEA. Speciellt som utlandsssvensk ska man vara stolt för de representerar Sverige i Världen. Visst känns det så? Man ska vara stolt över ett multinationellt företag från Holland, som massproducerar slit och slängmöbler av dålig kvalitet och gör en obscent rik man med grumligt förflutet som bor i Schweiz ännu rikare. Det svenska möbelundret! Precis som det svenska popundret, deckarundret och tennisundret. Hur kommer det sig att varje gång svenskar är bra på något är det ett under? Vad säger det egentligen om den nationella självkänslan?

Maken undrade vidare om det inte fanns en ilska i Sverige över att IKEA på eget bevåg kidnappad varenda svensk symbol och gjort att Sverige identifieras med den sämsta typen av globalisering: likriktning via masskonsumtion, så-långt-bort-som-möjligt-producerat (jag försökte hitta en motsats till närproducerat) slit, släng och köp nytt, nödvändigheten av att ta bilen när man handar, omotiverad (vår subjektiva erfarenhet) och missnöjd (i Frankrike) personal och säket dåligt betalda underleverantörer? (Det där sista har jag ingen aning om men soffbordet Lack för 5 Euro kan knappast ha kostat så mycket i produktion.) Detta ligger väl inte i linje med de svenska värdena?

Ilska? Neej, sa ja, folk är stolta. Eller förväntas vara det.

Jag kanske har fel, IKEA kanske är ett under av miljömedvetenhet, respekt för personal och underleverantörer. Jag har ingen annan information än den jag fått som konsument. Det vore ju bra i sådanafall för har man en hel vägg att fylla med bokhyllor är det väldigt dyrt i alla andra möbelaffärer. Så jag är ju lika mycket får som alla andra och nu har vi en Billyvägg igen, jag  tror det är den femte färgen på Billy jag har i mitt hem. Nästa gång ska jag kanske köpa en bit bokhylla i taget istället. Hos en lokal snickare.

5 kommentarer:

Lotten Bergman sa...

Det här tycker jag är jätteintressant -- Ikea funkar gaaanskaaaaaa bra där jag bor, men alldeles för ofta säger jag "näe, inte en gång till" fastän jag liksom vill åka dit hela tiden.

Vi är alltså nationalistiskt stolta över något som faktiskt inte funkar särskilt bra?

Jag tycker att du ska åka dit fler gånger och ta bilder på sunkigheten ... som ett projekt liksom ...

Charlie Truck sa...

Fungerar gör det ju tydligen, eftersom vi tydligen åker dit hela tiden vare sig vi vill eller inte! Jag undrar bara varför de inte har några konkurrenter, köper de upp dem?

Visst finns det en stolthet? Och visst är den märklig, IKEA är ju varken svenskt eller speciellt bra längre. Fast en internationell framgång är de ju, störst i världen på möbler tror jag. Ska tänka på kameran nästa gång.

L-G sa...

Ja nog är IKEA ett mysterium i många avseenden. Här i Uppsala har vi ju nu Sveriges näst största varuhus med fullsortiment. Ett under av välordning och reda, allt är perfekt och grymt tråkigt, onödigt god mat i Sveriges största restaurang norr om Stockholm... etc...
Faktum är också att IKEA flera år i rad varit Sveriges mest attraktiva arbetsplats, även för nykläckta akademiker som efter 3-4 år i skogen i Älmhult ger sig ut på korståg i världen.
Faktum är också att dom som man känner som VERKLIGEN jobbar där vittnar om en fantastisk arbetsplats byggd på värderingar som gubben Kamprad skrev på 70-talet.
Faktum är att min nuvarande VD som jobbat som varuhuschef i Kungens Kurva gång på gång kläcker ur sig nya historier som bara spär på myten om Ingvar som en alldeles enastående sympatisk och extremt jordnära person.
Faktum är att alla mgmt-utbildningar ofrånkomligt kommer fram till fenomenet IKEA och kursdeltagare och lärare förundras över företagets näst intill perfekta strategiska angreppssätt på i stort sett alla områden.
Ett sant mysterium...

Charlie Truck sa...

Hej LG,
Vad kul att du kommenterar!
Nu fick jag lite dåligt samvete, för det du säger är ju sant också, jag har också delvis haft en sådan bild av IKEA. Å andra sidan gav jag ju mig inte på någon som var mindre än jag iallafall :). Antagligen är det så att i en sådan stor koncern kan inte alla dotterbolag funka lika bra.

Dessutom är det ju inte IKEAs ansvar att jag inte köper närproducerat av en loka hantverkare istället, jag är nog mest irriterad på mig själv som konsument, att jag lockas av lågpriserna.

L-G sa...

I grund och botten hatar jag IKEAs slit-och-släng-filosofi men hur skall man kunna ducka för den. Skall nog öppna möbelsnickeri i mitt nya garage tror jag :-)