First Prize won at the Hairdressing Fashion Show London, 1935, using an Icall permanent-waving machine. The hair is shorter even than in the 20's and curls/waves are restricted to the back and sides, revealing the ears and neck. The colours were achieved by adding pigments to the setting lotion.
Ursäkta frånvaron här, flera interstellära händelser har inträffat samtidigt. Dels är mina föräldrar på besök, dels fick vi vårt bohag i lördags. Dvs den container som packades med alla våra tillhörigheter den tredje juli har nu kommit fram. Det har varit en lång resa med visumförseningar och en tullmydighet som ville specialgranska varenda bokkartong. De rev upp lådorna, rev runt lite, klistrade igen och slängde in allt i containern igen. För det fick vi betala 1400 dollar. Enligt amerikanska tullmydighetens logik betalar men nämligen mer ju längre förtullningnen tar, som hyra ungefär.
Det är kul att återfinna vissa saker men mest undrar vi vad vi ska med allt till, och var det ska få plats. Och vad det säger om vårt liv att vi tydligen tyckte det var viktigt att ta med en flyttkartong full med rätt väl använda plastbunkar.
Annars funderar jag mest över the real New Yorkers jag inte mött som värmepannekillarna som aldrig kommer och råttfångarna som kom men var ineffektiva. Så nu sover vi och våra gäster utspridda i lägenheten på diverse soffor och sängar bland staplar av kartonger medans mössen dansar i hörnen och värmen växlar mellan 15 och 26 grader. Antingen eller alltså. Ute är det någon plusgrad och regn.
November är november är november, finns för att vi ska uppskatta maj.
Och genom filmens magiska värld vet vi ju alla hur fantastiskt romantiskt det kan vara.
Autumn in New York (eller hur manga lövhögar kan man sparka i under en tagning?).
Och givetvis bäst av alla: Love Story (ok, det var mest vinter men notera skridskoåkarna).
Det här är inga hundvakter det är "Zen Behavioural Specialists", det står det på ryggen på deras fina jackor!
Har ni sett märkliga och gripande Angels in America? Då känner ni igen den här ängeln.
Paris var sådär underbart grått som det bara blir i Paris när himlen och Haussmannhusen har målats med samma vattniga pensel.
Jag åt terrine de campagne och cassoulet de chevreuil, chèvre och fondant au chocolat och drack Riesling och Graves.
Det var inte som att komma hem men det kändes hemtamt. Vackert och lugnt och tyst. Poliserna har sådana diskreta små sirener, det är nästan tomt på gatorna på natten, taxibilarna lyser med sin frånvaro. Jag kan nog tänka mig att bo här igen.
Barnen var i Normandie och när vi kom dit hade de varit uppe i gryningen och plockat musslor i lågvattnet. Jag åt tre tallrikar. Senare blev det rôti de porc späckad med plommon och äpple.
Ja, och så var vi på amerikanska ambassaden och fick våra visum, det var visst därför vi åkte.
Fotot har jag lånat här.
